Hej mina vänner!
nu har jag varit dålig på att uppdatera igen, har mkt att skriva om men svårt att hitta orden och komma fram till vad jag vill ha sagt, så därför det blir sådana otroligt långa hopp!

Men som min rubrik lyder så vandrar vi på en väldigt lång och krockig väg framåt och det är så otroligt jobbigt att jag känner mig inte som mig längre, utan att jag sätter upp en mask utåt och låsas att jag är med men känner egentligen något helt annat, mest frustration och orättvisa. Önskar och ber att allt ska se annorlunda ut men det gör det inte och tror att de dröjer länge till innan det blir aktuellt. Som många inte förstår så är det svårt att ha den problematiken vi har. Att vara lida av barnlösheten. Och det är så svårt att vara glad fast jag vill vara det för andra som lyckas och har lyckas men det får mig bara att känna ett hat mot mig själv! Många gånger tänker man att är det inte bara lättare att ta en enkel väg ut, att slippa behöva kämpa mer. Tycker synd om min älskade man för han har inte valt detta. Han förtjänar inte detta, han förtjänar bättre! Men när vi gifte oss så sa vi i med och mottgång och detta är ju verkligen en mottgång. Men de är inte lätt för honom att förstå och det är inte lätt för mig att förklara för honom hur man känner och tänker. Att berätta om rädslan om den kampen som ligger framför. Att jag är rädd att stå själv i det med alla sprutor och mediciner jag ska ta.

Vad ska ta mig till? Vet inte hur jag ska lyckas!?

Förlåt för ett långt och rörigt inlägg!
Och ni mina vänner som läser och har lyckas vill jag be om ursäkt till att jag inte visar glädjen, det är inte ert fel utan det är mig och mitt självhat som dyker upp! Förlåt förlåt förlåt!!!


Massa kramar A.