Känsliga läsare varnas!! :)

Ja jag hade inte jätte tydliga tecken på att den skulle starta hade haft lite mensvärk några kvällar innan men försvunnit direkt när man sovit och vaknade på morgonen. Hade misstänk slempropp som gått några veckor innan :)

Men söndagen den 28/2 var allt annorlunda jag kände mig konstig hela dagen frös och var varm om vartannat och kände mig nästan febrig som om jag hade maginfluensa och det hade ju inte varit kul att få i vecka 38 (37+1) men då jag varken spytt eller gjort nummer 2 gick jag och mannen ner till kyrkan och skulle vara med en stund innan Simon skulle på innebandyn så jag fick komma ut en stund och inte bara sitta inne hela dagen och går då med Simon hem när han går för att de inte skulle bli för mycket.

Men när vi sitter där i kyrkbänken så känner jag att får ont i magen men släpper efter en liten stund.
18:00 var jag hemma igen så fick jag "mensvärk" men de var jag van vid så tänkte inte mer på det utan försökte vila nu när jag var hemma. Låg på soffan fram till vid 23:00 tiden när vi gick och la oss för att sova då Simon skulle upp och jobba på måndagen.
Somnar då med honom men vaknar typ 1 gång i timmen. Känner ett tryck neråt precis som jag behöver bajsa men kommer inget.

Vid ca 01:45 och då är vi ju inne på den 29/2 var jag på toa igen och känner fortfarande trycket neråt och att jag behöver bajsa. Ser då blod på pappret och känner fortfarande av "mensvärken", går in till Simon och väcker honom då de är klarrött blod. Så han säger att de är bara att ringa till förlossningen.

Ringer förlossningen 02:12 (kollade upp det i telefonen) och då vill de jag ska komma in för en kontroll så det var bara att säga till Simon att vi skulle åka in. Ringer även Emelie 02:18 (kollade också upp detta) och säger att vi måste åka in och frågar då om hon skulle åka med eller hon skulle avvakta så vi skulle ringa igen om vi fick stanna kvar. Hon valde att avvakta då jag inte hade några känningar merän "mensvärk". När jag lagt på med henne ändrade värkarna sig och jag säger det till Simon att detta måste vara värkar då jag inte känt det tidigare. Men vi tänkte ju att vi stressar inte iväg då de inte var så farligt och som förstföderska kommer de ta tid så tid har vi på oss. Och jag känner fortfarande trycket neråt som om jag behöver bajsa så jag går på toa ett par gånger innan vi sätter oss i bilen för att köra till sjukhuset. Emelie hör av sig innan vi kört och säger att hon följer med ändå.

Vi bestämmer då att möta upp henne på Statoil i Örkelljunga så åker hon med oss in och då har jag ganska regelbundna värkar med ca 2-3 minuters mellanrum men tyckte ändå inte de var så märkvärdigt.

Vi är inne på förlossningen 03:30.
Känner något som smäller till i hissen påväg upp och säger då att jag tror mitt vatten gick nyss och känner då på byxor men är inte blött. Väl uppe tar de in mig i ett rum för kontroll och under undersökningen känner hon bebis huvud, är öppen 3 cm och hon kände inget fostervatten eller såg en del sippra.

Så de ville koppla upp mig på CTG för att kunna ha koll på bebis och se mina värkar. Men jag klarade inte av att ligga där då jag fick panik under värkarna och ville bara upp och röra mig. Sa till Simon och Emelie att de fick komma och ta bort skiten innan jag slog ihjäl någon. Så det var ju bara att larma. BM ville gärna jag skulle ligga kvar så de kunde få en bra kurva på hur allt låg till men jag total vägra så hon beslöt att vi skulle flytta oss över till förlossningenrummet och istället sätta en elektrod på bebisen så de kunde ha koll på den så istället. Medans Simon följer med BM som förbereder förlossningsrummet passar jag på att stäng in mig på toa och vill sköta mig själv. Emelie är kvar i kontrollrummet och hör mig när jag får värkar och blir orolig och frågar om jag behöver hjälp och då skriker jag nej jag klarar mig. Efter en liten stund är BM tillbaka med ett gåbord så jag fick inte stanna kvar på toan längre utan då är det dags att gå in i förlossningsrummet.

Väl inne på rummet så släpper jag gåbordet och stänger åter in mig toa och vill klara mig själv. Jag hör dem andra prata i andra rummet men stänger dem ute mig och fokuserar på värkarna istället. Men där fick jag inte stanna länge för de vill ju ha koll på både mig och bebis så undersköterskan hämtar mig och följer och hjälper mig upp i sängen där BM ska undersöka mig och sätta en elektrod på bebis huvud då hade jag även börjat använda lustgasen flitigt. Hör under tiden jag pausar och försöker fokusera på att vila till nästa värk då hör jag BM säga att vi hinner inte diskutera någon annan smärtlindring utan du får klara dig på bara lustgasen för där är bara en kant kvar så de är snart dags att börja krysta då är klockan 04:50 och 05:19 får jag upp min älskade son på bröstet, han vägde 3160 och var 50 cm lång och fick namnet Theo :)??


Förlåt för om det verkar rörigt! ??

Ja så dålig på att uppdatera här fast jag jag har appen i mobilen!

Men måste verkligen försöka bli bättre, har ändå en hel del som är nyfikna på vad som händer!!

Men kan säga som så att våran dröm har blivit vi sann precis som det står i rubriken!

Vi väntar en liten! Har nu gått merän halvvägs och vi är så otroligt glada fast det är svårt att förstå att de är sant! Våran bebis mår bra och växer på som den ska och beräknas komma i mitten av mars 2016 :D

Ska försöka bli bättre på att uppdatera här inne men har dåligt med batteri på telefonen så ska försöka återkomma imorgon och berätta mer om vårt lilla mirakel ????

Ha en bra kväll!!

Hej mina vänner!
nu har jag varit dålig på att uppdatera igen, har mkt att skriva om men svårt att hitta orden och komma fram till vad jag vill ha sagt, så därför det blir sådana otroligt långa hopp!

Men som min rubrik lyder så vandrar vi på en väldigt lång och krockig väg framåt och det är så otroligt jobbigt att jag känner mig inte som mig längre, utan att jag sätter upp en mask utåt och låsas att jag är med men känner egentligen något helt annat, mest frustration och orättvisa. Önskar och ber att allt ska se annorlunda ut men det gör det inte och tror att de dröjer länge till innan det blir aktuellt. Som många inte förstår så är det svårt att ha den problematiken vi har. Att vara lida av barnlösheten. Och det är så svårt att vara glad fast jag vill vara det för andra som lyckas och har lyckas men det får mig bara att känna ett hat mot mig själv! Många gånger tänker man att är det inte bara lättare att ta en enkel väg ut, att slippa behöva kämpa mer. Tycker synd om min älskade man för han har inte valt detta. Han förtjänar inte detta, han förtjänar bättre! Men när vi gifte oss så sa vi i med och mottgång och detta är ju verkligen en mottgång. Men de är inte lätt för honom att förstå och det är inte lätt för mig att förklara för honom hur man känner och tänker. Att berätta om rädslan om den kampen som ligger framför. Att jag är rädd att stå själv i det med alla sprutor och mediciner jag ska ta.

Vad ska ta mig till? Vet inte hur jag ska lyckas!?

Förlåt för ett långt och rörigt inlägg!
Och ni mina vänner som läser och har lyckas vill jag be om ursäkt till att jag inte visar glädjen, det är inte ert fel utan det är mig och mitt självhat som dyker upp! Förlåt förlåt förlåt!!!


Massa kramar A.

Som titeln lyder så ger jag upp nu för jag orkar inte verkligen inte kämpa mer!!! Jag vill inte!!! Varför händer allt mg?!

Jag tycker faktiskt att jag är ganska duktigt, gjorde min egna header i paint, den är inte helt perfekt men mig gör det inget för jag är nöjd ändå! Tycker de blev ganska cool, men får lära mig mer och avancera tills nästa byte haha, men klockan är snart 1 och jag pallar inte kludda mer.

Idag (igår) hade vi bara en lugn dag då vi varit vid huset och jobbade hela dagen och fixat, ja inte jag utan mannen min och mina svärföräldrar som vart här och hälsade på. Jag fick ju besöka vårdcentralen igen, andra gången då. Sänkan var 27 denna gången och 20 från första besöket. Blir nog ett besök till vrådcentralen denna veckan också då jag börjar nu få ont i halsen och i ena örat. Jag pallar inte mer nu, vill vara friskt.

Ja just många av er vet ju inte vad jag menar med huset men de är så att vi ska hyra ett hus och då har vi fått renovera lite i det såsom måla, lägga nytt golv och tapetsera. Inte i alla rum, de rummen som vi renoverar är köket, en liten "hall" och ett av sovrummena. Före och Efter bilder kommer upp så fort vi är färdiga! :D Och nu är det inte långt tid kvar innan vi flyttar in, de är ungefär bara 2 veckor. Kommer inte vara klar med renoveringen men tar efter hand vi kan och kan få lite hjälp med de sakerna vi inte riktigt klarar av själva! :D

Idag (imorgon måndag) beror på hur man ser det så ska jag på en arbetsrekrytering på ett jobb jag sökt, hoppas att på att det ska gå bra är så nervös inför detta men samtidigt ska det bli kul.  :)

Känsliga läsare varnas! (vill ni inte läsa om det min blogg delvis handlar om så sluta läs nu)

Börjar också bli nervös inför den här spolningen som ska göras. Ska ringa till gynmottagningen min första mensdag så ska jag få en tid ungefär 1 vecka senare. Men de jag har läst och hört så kommer det göra ont, men de är väl bara att gilla läget! De viktigaste är att vi får veta fullt ut vad som ska hända härnäst efter det.

Nä nu måste jag sova annars sover jag bort hela dagen i morgon och då missar jag ju rekryteringen och de vill jag ej göra! SÅ nu lämnar jag er folket! Godnatt och sov gott!

Kramar Angelika

Tycker min blogg är fruktansvärt tråkigt, dags att uppadatera och fixa till men vet inte hur? Någon som kan hjälpa mig? Kanske något bra program man kan lära sig eller någon som är duktigt på att fixa och har lust att hjälpa till??

Är så trött på denna hostan nu, har druckit 4 (läs 3) olika hostmediciner men ingen hjälper, hostar så jag kräks (ursäkta), får ingen luft och kan inte sova på nätterna och gjort ont precis överallt och har snart haft den i 3 veckor och mamma börjar bli orolig så att de inte sätter sig på lungorna. Och när jag var på vårdcentralen i tisdag (snart 5 dagar sen) sa dem blir det inte bättre får jag komma tillbaka efter helgen. Så blir nog tyvärr att jag får åka in redan i morgon (hoppas jag fall jag får en tid) för jag står ut inte ut länge. Har ju så mycket annat som måste och ska göras såsom mina intervjuer och hålla på i huset och med flytt och allt! Vill bara vara frisk nu!!!

Och inte nog med detta så mår man inte bra psykiskt heller, dröjer 2 veckor tills jag träffar min kurator igen. Och känner verkligen att jag behöver prata med henne just nu, inte så många förstår hur man verkligen mår och sen är jag väl ganska dålig på att berätta och stå för det och låtsas gärna att allt är bra, men snart känns de som allt kommer att brista och att tills slut kommer jag stå ensam kvar för att jag stött bort alla.

Fick papper igår också om den undersökningen som jag väntat på, har ju inte fått något datum ännu utan att man skulle ringa den dagen man fick mensen (förlåt för alla detaljer) och sen göra undersökningen ca efter 1 vecka, så den är man nervös över vad den kommer att visa. Hoppas allt är bra så jag kan börja med tabletterna och då hoppas och hålla tummarna på att de hjälper!

Nä nu ska jag ta tag i lite saker här hemma sen måste jag försöka sova. Ska upp tidigt i morgon och ringa/åka till vårdcentralen och sen till huset (eller tvärtom på ordningen)

Godnatt folket, sov gott!


Kramar Angelika

Hej mina vänner!

Tänkte nu i detta inlägg berätta lite mer ihop hur det ligger till.

Ja som ni förstår namnet på bloggen så har vi drömt om en liten nu ett bra tag och fortfarande har inget hänt.

Vi började ganska tidigt av att försöka skaffa barn så jag har/haft cellförändringar sedan jag var 19 år och fick då också reda på att jag har detta virus som man får livmoderhalscancer av, drf rekommenderade min läkare att vi inte skulle vänta allt för länge efter vi gift oss med att skaffa barn för att det skulle kunna ta långt innan vi blev gravida och så är det, efter ett år och inget hade hänt hörde vi av oss till en privatklinik för att utreda oss men fick ingen vidare hjälp där. Idag har det gått två år sedan vi började försöka och är vi är väl nästan i slutskedet av den andra pågående utredningen om varför vi inte blivit gravida och det var ju pågrund av mig som jag skrev i förra inlägget så har jag en sjukdom som heter PCO (vill ni veta vad den handlar om så kan ni kan kolla på 1177, för där förklarar de nog bättre av vad den handlar om) och den gör att jag inte kan bli gravid utan medicinsk hjälp. Så nu väntar vi på att jag ska göra en undersökning (förmodligen den sista) där de kommer spruta om kontrast i min livmoder och då kolla via ultraljud hur min livmoder och hur mina äggstockar och äggledare fungerar och om de fungerar som de ska. Gör de det så sa läkaren att jag skulle börja äta några tabletter som heter pergotime (googla också på dessa, för jag kan intr riktgt förklara hur de funkar) men funkar inte livmodern. Äggstockarna och äggledarna som de ska kommer de att bli IVF alltså provrösbefruktning och de blir de en sådan stor och lång process att jag vet inte om jag orkar göra det så mina förhoppningar och önskningar är att allt ska fungera så vi kan börja på pergotime och då har vi förhoppnings vis en bebis i slutet av detta året eller i början av nästan! Och vi längtar ju så efter att få bli föräldrar och har gjort de sedan den dagen vi beslutade att vi skulle försöka bli gravida även om vi inte varit gifta så länge! Men nu äntligen känns fde som allt faller på plats för vår del med att jag är färdig med skolan, körkortet och har ickså snart förhoppningsvis ett jobb, så nu saknas de ju bara detta lilla livet som kommer göra allt fantastikt. (Ja jag vet att de inte alltid är lätt med ett barn)

Förlåt för ett rörigt inlägg men behövde väl mest bara skriva av mig lite!!!

Kommer snart tillbaka!!!

Kramar Angelika