så fruktansvärt dålig jag har varit på att uppdatera, förlåt mina vänner. Nu ska jag ta igen det och försöka komma igång igen med att blogga! Har ju hänt en del sedan sista inlägget så jag får väl börja därifrån.

Senaste jag skrev var ju den 16 Januari 2013 och det är ju ungefär 1 helt år sedan. De inlägget kan ni läsa via länken om ni vill.

http://drommenomenliten.bloggplatsen.se/2013/01/16/9319100-onsdag/

Men jag ska berätta att de provsvaren jag gick och väntade på kom kort därefter och svaren löd som såhär att jag hade en förhöjning  utav manliga hormoner i min kropp och att de som skule hjälpa var att gå ner i vikt och sen inget mer, vilken hjälp man fick där då det var en ändå stor besvikelse. Men mannen fick också svar på sina prover och det var helt normala. 1 år har gått och fortfarande ingen bebis här inte. Jag väntar och längtar fortfarande. Men mycket annat roligt har ändå hänt det senaste året fram till idag! :D

Och mina vänner jag är nu färdig med min utbilding så nu är jag färdig undersköterska och blev klar Juni 2012 men nackdelen är att jag fortfarande ej har fått jobb så de är tråkigt. Men men de kommer väl.

Juni 2013 gjorde jag även min allra första stora resa utomland och då åkte jag till USA åh vilken kärlek jag känner för detta land och jag kommer defenetivt att åka tillbaka igen SNART!

Men jag vill också berätta att vi har påbörjat ännu en utredning och mer hjälp får vi denna gången och det känns skönt. De senaste provsvaren visade normalt på mig vilket betyder att de 12 kilona jag ner under somamren/hösten har fungerat så de är bar att fortsätta de spåret så idag jag faktskt med i viktklubb och ska påbörja min resa med att gå ner 25 kilo och jag ska lyckas! Så här är en ny kategori som heter viktminskning så håll utkik även där mina vänner om ni vill följa min resa på även den biten.

Just nu har vi 1 läkarbesök framför oss och det är  ett besök med en läkare där han/hon ska göra en gynundersökning och han/hon ska kolla mina äggstockar och äggledare och se fall de är för trångt och jag fattar detta rätt så är det enda man isåfall kan göra är IVF och det skrämmer mig lite för de är inte alla som lyckas bli gravida via IVF heller och jag måste även gå ner till ett visst BMI för att få mer hjälp där av min viktminskning på 25 kilo.

Så ja nu vet ni vad som hänt de senaste året. Jag ska försöka skriva regelbundet och jag ska försöka att inte vänta 1 helt år till innan ni får ta del av vad som händer!

 Ha de nu bra så hörs vi snart mina vänner!

Kramar

// A

Väntat fortfarande på provsvaren! Hatar att vänta!! När är väntan över pallar inte mer!

//A...

Väntat fortfarande på provsvaren! Hatar att vänta!! När är väntan över pallar inte mer!

//A...

Ja det var det, två svaga streck fast på fel sticka! Stickan jag två streck på var ägglossningsstickan. Så nu blir det dags att göra ett nytt försök. Men hur långt ska man gå innan man ska ge upp, eller man ska inte ge upp! Jag orkar snart inte med denna väntan längre, blir bara jobbigare och mer påtagligare då många nu i min omgivning kommer och berättar att de ska ha barn. Den känslan jag får inom mig när de berättar är som mitt hjärta får en ytterligare spricka. En spricka som känns som den aldrig kommer att läka! Men jag är glad för deras skull men så bitter och arg på mig själv att jag inte står ut.

Och sen att jag är så rädd för vad provsvaren kommer att säga. Har gått så lång tid sen set där besöket men fortfarande inget svar! Var något fel??
Och de hjälper inte heller när jag står själv med dessa tankar. Min man berättar inte så mycket och är inte så bra på att visa känslor. Men de är väl bara att vänta.

Jag har sagt till min man att jag vill att vi ska utreda oss på att bli familjehem för de finns så många barn som behöver hjälp!

Men min dröm och längtan om en liten kommer alltid att finnas kvar! ?

Börjar bli så otroligt nervös nu, inte många dagar kvar till vi ska gå på läkarbesöket som vi nu har beställt tid för att kunna få hjälp, hjälp med att skaffa barn då vi inte kan klara av det själva! Är nervös och rädd för vad det ska säga och göra med oss. Fast jag eller vi hoppas på de allra bästa!

Jag är nyfiken på vad de ska göra när vi väl är där. Antar att min kära make ska få sina simmare testade, men vad de ska göra med mig de vet jag inte alls! Någon som vet vad vi ska vara med om?

//
A...

Är dagen jag väntar på men en stor klump i magen av nervositet, det är då jag och mannen min ska till Privatkliniken. Vad exakt som ska göras de vet jag inte, därför är jag lite rädd för vad som väntas skall. De enda jag vet är att vi båda skulle med och att det kostade 600 kr.

Rädslan är stor för vad de ska göra, vad som är fel och vad som kommer hända efter detta möttet.

Jag hoppas på att få hjälp till att kunna bli gravid, eller att det ska kunna gå fortare.

Men ibland undrar jag varför? Varför ska detta hända mig?! Vad har jag gjort för fel?! Medans de finns de i världen som inte kan ta hand om de barnen de har utan skaffar bara fler? Vad är det då med mig?! Är jag en av de som inte kan ta hand om ett barn?!

Jag har alltid trott att jag kunnat det då jag alltid har tagit hand om andra människor sedan jag var i 6-7 årsåldern och gick i förskoleklassen! Jag ville aldrig se någon sitta/vara ensam utan då gick jag och satt/var med den för att de skulle slippa vara ensam. Eller när jag gick hem till de gamla damerna och herrarna vi hade i området där jag bodde, jag kunde inte var gammal men satt ändå och drack kaffe med dem bara för att förgylla deras dag. Eller när min syster/systrar frågade om jag kunde sitta barnvakt. När jag var 15 år tog jag hand om 2 barn helt själv om dagarna, den ena var inte med ett halv år medans den andra var ungefär 3 år gammal. Varje dag tog jag hand om de båda och på natten gick jag upp med den lille?!

Men de är kanske inte meningen att jag ska få bli mamma, mamma till mina egna små hjärtan?!

Denna rädslan kommer ofta upp i mig att om de inte är meningen att jag ska bli mamma! Vad är då meningen med mitt liv?! För jag tror att alla har en mening med något i livet!

Dessa rädslor vågar jag inte ta upp, varför vet jag inte utan de har bara blivit så. Men hoppas, ber och önskar med hela mitt hjärta att jag en vacker dag ska få ett plus på den där stickan, att jag en dag ska få se de lilla livet på den där skärmen, att jag en dag ska få känna de bubblar i magen, att jag en dag ska få känna den första sparken, att jag en dag ska få gå igenom en förlossning, att jag en dag ska få vara MAMMA!!!

// A...

Tänkte nu att de var dags att börja ta tag i och berätta om mina innersta tankar. Får se om jag får lättare att skriva av mig än att berätta då jag gärna inte vill/vågar att prata med människor i min närhet har jag valt att göra denna blogg hemlig och för att de ska bli lättare för mig att våga jobba och bearbeta mitt liv och allt som händer runt omkring, att dela med mig till andra utan att känna att jag lämnar ut för mycket om mig själv! En vacker dag kanske jag väljer att lägga ut och visa vem jag är men just nu orkar jag inte det för att många i min närhet inte förstår det jobbiga.

Jag är en tjej på 23 år bor i en liten håla tillsammans med min man. Vi har nu varit gifta i 1 år och 3 månader och varit tillsammans i snart 3 år. Och drömmen om en liten har följt mig sedan jag var 16 år. Men inget har hänt. Har haft eller vad jag trott varit gravid 3 gånger men fått missfall varenda gång (gravtest varit positivt). Och nu har jag min man kämpat i 1 år för att bli gravida.

När jag var 19 år gammal så fick jag reda på att jag hade cellförändringar på min livmodertapp. Anledningen till att de kom fram till detta var att jag blödde mycket och de inte slutade. De trodde först att de berodde på p-staven jag hade insatt men då blödningarna inte slutade efter jag plockade ut den så genimgick de en undersökning och såg då mina cellförändringar de såg också att jag hade HP-viruset. Jag har blivit behandlad 3 gånger för detta men det har ej ännu försvunnit.

Har fått höra av olika läkare olika saker men vet inte riktigt vad jag ska tro på vad anledningen av missfallen varit. Den ene säger att de kan bero på cellförändringarna och den andra säger att de kan inte påverka så, så vet inte vad jag ska tro på. NU har det i allfall gått så lång att jag och min man har sökt hjälp. Hjälp för att kunna få min dröm i uppfyllelse, drömmen om att få bli mamma till en liten.

I denna blogg kommer ni att få följa mig och våran väg till att försöka uppfylla drömmen om en liten.

Hoppas på intressant läsning för eran skull!

// A.